När Elliott kom till världen.
Ja nu tänkte jag försöka mig på att hinna skriva nåt litet inlägg om vår älskade lille grabb..
Allting startade på morgonen den 1 januari ca klockan 7 av att jag fick en värk som kändes rätt rejält. Tänkte inte mer på det förrens nästa och nästa kom osv.
Väckte Mattias och sa att det nog var på gång och så ringde jag Mamma och förberedde henne då hon skulle vara med på förlossningen.
Gick upp och klädde på oss och gick ut på en promenad för att hjälpa kroppen på traven och värkarna blev då lite starkare och lite mer regelbundna.
Mamma kom ner några timmar senare och då gick även vi ut på en promenad då det inte hände så mycket mer. Vi var ute i dryga två timmar och när vi kom hem var värkarna ganska starka med ca 4-5 minuter imellan och dusch hjälpte inte ett dugg. Vi fick i oss lite mat, vilket inte var lätt när man har så ont, och efter det ringde vi till förlossningen som tyckte vi skulle komma in då det nu var 2,5-4 minuter emellan.
Väl inne på förlossningen blev det ctg kurva som knappt registrerade några värkar alls (detta skulle visa sig ihållande vid varje ctg tillfälle under förlossningen).
Blev sedan undersökt och då jag var öppen 3 cm och modertappen var helt utplånad så fick vi komma in till ett förlossningsrum.
Barnmorskan kom och vi pratade lite om smärtlindring och jag får en akupunkturnål i huvudet samtidigt som de tappar upp ett bad till mig. Väl i badet får jag även lustgas som hjälper sådär. Var lite svårt att få in rätt teknik men när det väl funkade var det helt ok! Blev inte alls sådär snurrig och knasig som man hört att andra blivit. Kanske lite fnissig på sin höjd! Låg väl och plaskade i badet i en timme ungefär innan det blev för jobbigt.
Det jag minns mest från de följande timmarna är att de tvingade mig ligga på rygg hela tiden för att de skulle mäta fosterljuden och jag var vansinnig på barnmorksan för att hon var så dum. Det gjorde ju mycket ondare att ligga på rygg än på sidan eller på mage över saccosäcken.
Vid tolv gör man ytterligare en undersökning som visar att jag inte öppnat mig mer på ett par timmar och då bestämmer jag mig för att ta en eda eftersom jag har så sjukt ont. I samband med detta sätts även ett stimulerande dropp för att få igång det ordentligt. Det börjar bli dags för bebisen att titta ut. Får edan klockan ett och droppet sätts in vid två.
Får sedan även vätskedropp insatt då jag nu är riktigt trött och uttorkad.
Timmarna härefter kommer jag inte riktigt ihåg. Minns bara att jag hade så himla ont och tyckte inte alls att edan hjälpte då trycket neråt blev så enormt stort av droppet och det gjorde så ont att det knappt går att beskriva. De som fött barn vet väl vad jag menar. Men enligt mamma så hjälpte det mig iaf att slappna av mer emellan värkarna och få lite nya krafter. Någonstans härefter började jag krysta, egentligen för tidigt men det gick helt enkelt inte att stoppa. Jag slapp iaf att hålla imot även fast jag kanske inte direkt tryckte på med allt vad jag orkade.
Tillslut klockan 06.08 efter ca 1 timmes riktiga krystvärkar så föddes vårt älskade barn! De fick suga rent honom rätt rejält på fostervatten innan jag fick honom på böstet men jisses vilken känsla. Det jag minns mest är hur konstigt det kändes, shit liksom det här är vårt barn! Som vi hade längtat och nu var han äntligen här. Lillskiten var helt grönbrun då han hade bajsat så himla mycket i det knappt existerande fostervattnet men det torkade de snabbt av rätt bra.
Även moderkakan var helt grönbrun så barnmorskorna kallade Elliott för Hulken, det minns jag minnsann mitt i all glädjechock=)
Ca klockan nio fick vi komma ner till BB där vi fick ett eget rum och Mattias fick stanna kvar med oss alla nätter.
Måste säga att trots att förlossningen drog ut rätt mycket på tiden och trots att det gjorde så fruktansvärt ont så är det ju så himla värt det och vi kommer säkerligen skaffa ett barn till. Om några år=)
Och nu här hemma så ligger Elliott och sover så fint i insatsen till vagnen och även jag har precis fått vila/sova i nästan två timmar. Börjar snart bli dags för mat igen hör jag förresten från vagnen nu=)
Imorgon ska vi på vårt första besök på BVC men bara för att väga honom. De hade inga vanliga tider just nu så det får väl gå. Sen ska vi även försöka våga oss på en liten utflykt med vagnen. Men såklart, allt beror ju på hur det går med Elliott och hans sömn. För sover gör han då inte särskilt mycket. Folk har lurats och sagt att bebisar bara sover och sover men inte våran inte. Fast det blir väl kanske bättre det också.
Nä, dags att kolla till lillfisen!
Kramar
Allting startade på morgonen den 1 januari ca klockan 7 av att jag fick en värk som kändes rätt rejält. Tänkte inte mer på det förrens nästa och nästa kom osv.
Väckte Mattias och sa att det nog var på gång och så ringde jag Mamma och förberedde henne då hon skulle vara med på förlossningen.
Gick upp och klädde på oss och gick ut på en promenad för att hjälpa kroppen på traven och värkarna blev då lite starkare och lite mer regelbundna.
Mamma kom ner några timmar senare och då gick även vi ut på en promenad då det inte hände så mycket mer. Vi var ute i dryga två timmar och när vi kom hem var värkarna ganska starka med ca 4-5 minuter imellan och dusch hjälpte inte ett dugg. Vi fick i oss lite mat, vilket inte var lätt när man har så ont, och efter det ringde vi till förlossningen som tyckte vi skulle komma in då det nu var 2,5-4 minuter emellan.
Väl inne på förlossningen blev det ctg kurva som knappt registrerade några värkar alls (detta skulle visa sig ihållande vid varje ctg tillfälle under förlossningen).
Blev sedan undersökt och då jag var öppen 3 cm och modertappen var helt utplånad så fick vi komma in till ett förlossningsrum.
Barnmorskan kom och vi pratade lite om smärtlindring och jag får en akupunkturnål i huvudet samtidigt som de tappar upp ett bad till mig. Väl i badet får jag även lustgas som hjälper sådär. Var lite svårt att få in rätt teknik men när det väl funkade var det helt ok! Blev inte alls sådär snurrig och knasig som man hört att andra blivit. Kanske lite fnissig på sin höjd! Låg väl och plaskade i badet i en timme ungefär innan det blev för jobbigt.
Det jag minns mest från de följande timmarna är att de tvingade mig ligga på rygg hela tiden för att de skulle mäta fosterljuden och jag var vansinnig på barnmorksan för att hon var så dum. Det gjorde ju mycket ondare att ligga på rygg än på sidan eller på mage över saccosäcken.
Vid tolv gör man ytterligare en undersökning som visar att jag inte öppnat mig mer på ett par timmar och då bestämmer jag mig för att ta en eda eftersom jag har så sjukt ont. I samband med detta sätts även ett stimulerande dropp för att få igång det ordentligt. Det börjar bli dags för bebisen att titta ut. Får edan klockan ett och droppet sätts in vid två.
Får sedan även vätskedropp insatt då jag nu är riktigt trött och uttorkad.
Timmarna härefter kommer jag inte riktigt ihåg. Minns bara att jag hade så himla ont och tyckte inte alls att edan hjälpte då trycket neråt blev så enormt stort av droppet och det gjorde så ont att det knappt går att beskriva. De som fött barn vet väl vad jag menar. Men enligt mamma så hjälpte det mig iaf att slappna av mer emellan värkarna och få lite nya krafter. Någonstans härefter började jag krysta, egentligen för tidigt men det gick helt enkelt inte att stoppa. Jag slapp iaf att hålla imot även fast jag kanske inte direkt tryckte på med allt vad jag orkade.
Tillslut klockan 06.08 efter ca 1 timmes riktiga krystvärkar så föddes vårt älskade barn! De fick suga rent honom rätt rejält på fostervatten innan jag fick honom på böstet men jisses vilken känsla. Det jag minns mest är hur konstigt det kändes, shit liksom det här är vårt barn! Som vi hade längtat och nu var han äntligen här. Lillskiten var helt grönbrun då han hade bajsat så himla mycket i det knappt existerande fostervattnet men det torkade de snabbt av rätt bra.
Även moderkakan var helt grönbrun så barnmorskorna kallade Elliott för Hulken, det minns jag minnsann mitt i all glädjechock=)
Ca klockan nio fick vi komma ner till BB där vi fick ett eget rum och Mattias fick stanna kvar med oss alla nätter.
Måste säga att trots att förlossningen drog ut rätt mycket på tiden och trots att det gjorde så fruktansvärt ont så är det ju så himla värt det och vi kommer säkerligen skaffa ett barn till. Om några år=)
Och nu här hemma så ligger Elliott och sover så fint i insatsen till vagnen och även jag har precis fått vila/sova i nästan två timmar. Börjar snart bli dags för mat igen hör jag förresten från vagnen nu=)
Imorgon ska vi på vårt första besök på BVC men bara för att väga honom. De hade inga vanliga tider just nu så det får väl gå. Sen ska vi även försöka våga oss på en liten utflykt med vagnen. Men såklart, allt beror ju på hur det går med Elliott och hans sömn. För sover gör han då inte särskilt mycket. Folk har lurats och sagt att bebisar bara sover och sover men inte våran inte. Fast det blir väl kanske bättre det också.
Nä, dags att kolla till lillfisen!
Kramar
Kommentarer
Postat av: Jenny C
Lille Hulken, viist är det häftigt! :) Så skoj att allt gått bra, följer din blogg om det är ok? Olivia blir 9 månader om två dagar och vi har fortfarande inte fått kläm på det där med att bebisar sover hela tiden...
Postat av: ceropegia/camilla
Var trots min rädsla tvungen att läsa.. Verkar som du trots all olidlig smärta fick en fin förlossning..och resultatet blev en superfin liten kille! :-) GRATTIS igen! Kramkram!
Trackback
